Jag har ADD. Det kan beskrivas som ett stillsammare och mindre känt syskon till ADHD. Alltså en koncentrationsstörning utan hyperaktivitet. När ungar med adhd klättrar på väggarna svingar sig add-ungen i lianer i en djungel långt bort – fast i fantasin. Det märks inte utåt på samma sätt som ADHD, även om en del av oss med ADD attackerar med ord i stället för med knytnävar.

Därför får vi ofta diagnos sent i livet, i synnerhet om vi är högfunktionella och störningen är lindrig, eller i alla fall inte förhindrar en från att leva ett drägligt liv. Jag var över femtio när jag insåg att det gick att få hjälp.

När man har ADD är man i regel väldigt luststyrd eftersom kroppen reagerar annorlunda på stimulerande signalsubstanser. Många av oss har två lägen. Antingen är vi hyperintresserade, vilket är jobbigt för omgivningen – eller så är vi blasé, vilket också är jobbigt för omgivningen.
Koncentrationsstörningarna påverkar många viktiga delar av livet. För mig är det till exempel omöjligt att ta körkort eftersom jag inte kan läsa av en trafiksituation. Två körskollärare har förklarat att jag inte bör köra bil.
Passerar jag en fotgängare med en skojig mössa kan min hjärna omöjligen registrera signalerna från trafikljuset längre bort.
På samma sätt kan det vara svårt att fokusera när en vän jag älskar berättar något viktigt ur sitt liv, plötsligt avbryter jag och säger något om mig själv, en rödhake eller en ny likör jag just druckit. Eller så zoomar jag bara ut. Varpå min vän naturligtvis blir sårad. Men koncentrationsstörningen innebär inte låg empati, jag tycker verkligen att min väns historia är viktig. Precis som jag VET att trafikljuset är viktigare än en fotgängares konstiga mössa. Jag VILL fokusera på den potentiellt livshotande trafiksituationen, men jag kan inte alltid.

En bra metod när man vill ha uppmärksamhet från personer med ADD eller ADHD är att framställa en situation som problem som den uppmärksamhetsstörda kan hjälpa till att lösa. Chansen är då dessutom stor att du får hjälp att se sin situation ur en annan och väldigt oväntad vinkel. För mig är det nästan alltid lättare att ta till mig historier skriftligt.
Jag är en bättre vän på Facebook än live.
Jag är en bättre vän i kriser än i vardagen.

Personer med ADD eller ADHD kommer ofta för sent. Eftersom jag har flexibla arbetstider kommer jag i stället för tidigt. Det krävs nämligen goda marginaler eftersom jag regelmässigt går på fel buss, missar min station eller går vilse. Dessutom är jag lika stressad av att ta mig till Hötorget som till Tokyo. Möten tar enorm energi och förstör ofta en hel arbetsdag, men i och för sig är möten oftast onödiga.

ADD kan också beskrivas som en allergi mot det enahanda, tristess och rutiner. Det låter bortskämt och lyxigt, men det är det inte. Tro mig!
I skolan hade jag svårt att hålla hjärnan alert tillräckligt länge för att slutföra ett matteprov. Kontrollräkna samma uppgifter en gång till? Glöm det!
När jag pluggade på universitetet på nittiotalet lyckades jag få min telefon avstängd två gånger på tre månader för att jag inte klarade att gå på posten och betala telefonräkningen, trots att jag hade gott om pengar på kontot – jag jobbade nämligen ofta halvtid eller heltid samtidigt som jag pluggade.

Inte heller klarar jag att fakturera i tid – eller alls – något som förvärras de perioder jag har utmattningssymptom på grund av kronisk smärta. Och det får många av oss med ADD förfärande lätt eftersom vi inte känner våra gränser, i synnerhet inte när det handlar om meningsfulla och stimulerande uppgifter. Jag tar på mig för mycket, som jag sen inte klarar att leverera – i alla fall inte med hälsan i behåll.

En ADD-person dansar ständigt på deadline på grund av sin svaga startmotor. Först gör jag tusen andra saker än det jag borde, sen med kniven mot strupen får jag feeling, flow och skriver oavbrutet i fjorton timmar till klockan sex på morgonen.
Jag glömmer att äta.
Är en dålig partner och en ännu uslare mor.
Och jag skäms. För att jag är lat, dum och konstig. För det är omgivningens dom när man kan skriva en evighetslång artikel till en tidning men inte klarar att skicka ett brev.

Ska jag överhuvudtaget få ett brev på posten krävs en detaljerad punktlista:
1. Printa ut brevet.
2. Hämta brevet från printern.
3. Ta fram kuvert.
4. Ta fram frimärke.

Och så vidare.
Varje punkt är som att sticka handen i en hink med ålar för att hitta en cykelslang. Oräkneliga impulser stör på vägen. Det krävs belöningar efter varje punkt. Jag vill helst ha en medalj varje gång jag får ett brev på posten. I stället får man ett föraktfullt: “Hur svårt kan det vara?”.

Alla har självklart de här dragen mer eller mindre. En diagnos får man när det är självdestruktivt och när man inte klarar vardagen. Att inte kunna ta körkort, till exempel. Resignationen kom för kanske tio år sedan. Då insåg jag att jag helt enkelt måste köpa in tjänster trots att jag egentligen inte hade råd. En assistent på timmar skrev ut mina brev och fakturor och postade dem. Sorterade mina kvitton och en del annat. Nu när jag inte har en assistent ber jag ofta någon i familjen om hjälp. Jag kan inte vissa saker. Det är ett nederlag och en lättnad att erkänna det.

Ofta medicineras ADHD och ADD med amfetamin. Det låter bisarrt att ge hyperaktiva uppiggande preparat, men med ökad fart framåt blir färden stadigare – ungefär som när man cyklar. Plötsligt orkar man tänka tanken klart innan nästa tar över.
Resultat? Större lugn. Fler slutförda projekt. För många, men medicinen funkar inte för alla och ger biverkningar. En viktig sak att veta är att doserna är så låga att de inte ger rus eller fysiologiskt beroende. Det är inte knark, det är medicin. Och den måste kompletteras med anpassningar i skolan, på arbetet och hemma. Det är inte så att man drogar ungar för att få dem att funka. Medicinen är bara en del av behandlingen.

För drygt ett år sen började jag för första gången medicinera mot min ADD. Läkaren valde Strattera, en annan sorts substans mot koncentrationsstörning som inte är centralstimulerande. Strattera minskar återupptaget av noradrenalin i kroppen vilket leder till förhöjda nivåer i blodet. Noradrenalinet gör det lättare att behålla fokus och blockera impulser, men det hjälper bara en bit på vägen. Förmodligen hade jag inte skrivit klart min roman utan medicin.

Finns det då inga fördelar med att ha ADHD och ADD? Varför kallas det för superkraft?
Jo, det finns fördelar. En av dem är så kallat hyperfokus: egenheten att bli besatt av något, och glömma tid och rum när man ägnar sig åt det och bara det. Det är egentligen bara en annan sida av koncentrationsstörningen: oförmågan att omfokusera till ointressantare men egentligen viktiga saker. Jag svarar inte på tilltal, glömmer annat jag borde göra. Hyperfokus leder ofta till dåligt familjeliv och ibland till utbrändhet.

Två andra egenskaper som är vanliga bland oss med ADHD och ADD är associationsförmåga och idérikedom. Idéer och impulser smattrar i medvetandet. Att tänka på sju saker samtidigt är utmattande men innebär också möjligheter till innovation, katastrof eller båda delarna.

Konsekvenserna av ADD beror givetvis på vilken grad av störning man har, men även mycket på vilka förutsättningar man har att utveckla och dra nytta av sina knasiga idéer med sitt hyperfokus.
Jag har haft tur.
En oerhörd flax, helt enkelt.
Till skillnad från många olycksbröder och -systrar hade jag en uppväxt i en kärleksfull familj som var socialt och ekonomiskt trygg.
En miljö där människor vågar göra misstag och får många fler chanser när de sen gör det. Dessutom råkade jag ha intresse och begåvning för något som värderas i samhället. Ord.
Jag var besatt av läsning från fem års ålder och läste mig genom livet, blind för omvärlden. (Tills jag fick upp ögonen för sprit och karlar.) Lyckligtvis är jag monogamt lagd och blir inte fysiologiskt beroende så snabbt, annars kunde livet ha blivit rejält trassligt. ADD samspelar nämligen med andra karaktärsdrag och tar sig individuella uttryck. Men alkoholism och trasiga relationer är överrepresenterat hos personer med olika koncentrationsstörningar.

Är man bra på ord kan man också manipulera omgivningen diskret, så att man kommer undan många omöjliga uppgifter. Dessutom kan jag laga mat och tack vare det muta tjänstvilliga med galamåltider. En viktig lärdom är att alltid försöka vara generös med att hjälpa andra för att inte bli betraktad som en lat diva som flyr trista uppgifter och inte tar ansvar.
I mitt fall har jag även varit tvungen att hitta en strategi för att kompensera för impulsiva verbala utfall. Ren rövhattighet, ibland. Jag är möjligen svensk mästare på att be om ursäkt, annars hade jag inte haft några vänner kvar.

Att vi människor är så olika funtade gör att det är omöjligt att säga hur man ska gå tillväga för att skriva en roman. Vissa hjärnor skapar struktur först och färglägger sedan med intryck: säger, dofter och smaker. Skelettet kläs i kött. Kroppen utvecklar hud. Ytan kläs, friseras och sminkas. De som är mer som jag skriver i regel mer intuitivt, så att historien växer fram organiskt och till synes nästan slumpvis. Det blir i regel ett helvete att redigera ordmassorna. En del pendlar mellan arbetssätten. Inget är rätt, inget är fel.

Min första roman, Varken, skrevs länge på måfå. Pyttesmå detaljer blev utgångspunkter runt vilka historien sakta utkristalliserades. Hela romanen började med en enda mening och en deadline. Efter att jag gått mitt livs enda skrivkurs, åtta kurstillfällen under en höst för Anders Fager, fick gamla elever ett uppdrag. Att skriva en kortnovell där den första meningen var: “Jenny hängde i persiennsnöret.” I min version blev Jenny en liten smutsig älva med tveksam lukt. Jenny var min impetus. Min nukleationspunkt.
Ge mig en fast punkt och jag kan bygga ett universum! Men bara om jag har en deadline, tyvärr.

Vägen till en färdig roman har varit kringelikrokig. Jag var tvungen att arbeta så, eftersom skönlitterärt skrivande var ganska nytt för mig och jag klarade inte av att utveckla ett nytt arbetssätt samtidigt som jag letade efter ett nytt språk och lärde mig gestaltning.
Uppföljaren har fått lite mer struktur i ett tidigare skede, vilket förhoppningsvis leder till mindre redigeringsarbete. Just nu harvar jag runt i fasen med punktlistor och slingrande ålar.

En annan positiv effekt av ADD är att jag är bra på att bygga in driv i texter. Eftersom jag så lätt blir uttråkad själv är jag livrädd att tråka ut andra. Det händer att mina texter blir för intensiva, att lära mig låta texten vila och läsaren andas har varit en av de svåra sakerna. Det är inte optimalt att skriva – eller läsa – en roman lika intensiv som en kort krönika.

Fantasi är också en typisk ADD-styrka, min är upptränad av många års dagdrömmar och lateralt tänkande. Språket blir metaforrikt av associationsförmågan, ibland överlastat. Fokus och helhetsblick är mina akilleshällar.

Mina reaktioner på textkritik präglas också av ADD. Många av oss har problem med affektreglering, vi smockar till vid minsta provokation. Fysiskt eller verbalt. Vi saknar helt enkelt effektiva bromsar.
Jag har numera nästan lärt mig att inte agera när jag är i affekt, för när man är i kraftig affekt blockeras förnuftet helt. Lyckligtvis går det över väldigt snabbt. Först blir jag rasande, ledsen och kränkt, en fas som varar i mellan en och hundra minuter, oftast runt fem minuter. När affekten avklingat tänker jag konstruktivt och tar åt mig det som behövs. Sen slutar det oftast med att jag blir glad och milt förälskad i den som kritiserat. Och sen ångar jag på i livet utan att påverkas särskilt mycket emotionellt. Eller kortfattat: man bryter samman, ältar ett kort tag och går vidare. Hela det förloppet kan ofta gå på en kvart.
Alltså: jag vill ha all kritik skriftligt för att andra ska slippa vara med när det händer. Högaffektstunden behöver jag ha för mig själv för att inte såra andra eller starta konflikter. För i konflikter är det lätt att hamna i självsvängning.

Det är alltså inte så att det är odelat positivt och spännande att ha ADD som författare, det finns nackdelar och fördelar. Som med de flesta egenheter människor har. Man får lära sig att hantera sig själv och omvärlden. Ta ansvar för sin skit. Och ju mer man förstår sina egna tillkortakommanden, desto lättare har man att acceptera andras och framför allt att SE andras sorger och handikapp. Men också att uppskatta andras styrkor – för alla sorter behövs i en flock.
Det är smart att bilda flock med personer som är olika en själv och att varje dag överhölja de personerna med omtanke och uppskattning. Och att själv lägga av med frasen: “Hur svårt kan det vara?”
För det finns faktiskt inget facit på den frågan.
-—————————————————————

Här kan du köpa min roman Varken!
Gynna din lokala bokhandel!
Kom till Herrängens gård 22:a september och köp en signerad bok. Då kan du dessutom handa på matmarknaden, finfika eller luncha. Och köpa Varken-parfym till självkostnadspris.
BOKUS

ADLIBRIS