Visst ser vi änglalika ut? Bilden är från Husmodern, förmodligen runt 1970. Ungefär tre minuter efter att den togs bet jag den långhåriga tjejen för att hon hade snyggare strumpbyxor. Eller rättare sagt kalasbyxor, för de kallades så då.

Lördag. Visst är det lördag? Det känns som lördag. Att det är tidigt på morgonen är ett faktum. Att huvudet exploderar nästa gång tunnelbanan kränger till är en gissning. Längst ner i väskan finns två Alvedon, som alltid. Första fucking hjälpen.
Sara sköljer ner tabletterna med den sista ljumna colan i plastflaskan och kräks nästan. Andas, överlev. Ingen dör av att vara bakis. Det känns så, men det går över. Allt går över.

”Det kommer att göra lite ont”, säger Hanen. Han säger det varje gång. Som om jag inte redan visste. Först sekatören som är slipad till rakbladsskärpa. Sen skalpellen för att putsa. Det blöder inte särskilt mycket.
”Jag är rädd”, säger jag. Mycket tyst så att inte Hanen ska höra.

När det är färdigt gnuggar han sin kind mot min. Vi möter varandras blick i spegeln. Präglingen är så stark att vi känns som en enda. Ett enda.

Med tanke på allt som hände sen var början så … banal.
Det var 1984. Jag sommarjobbade på Gröna Lund, som restaurangbiträde på Siestan.
Den som hängde på Djurgården på den tiden vet: det där lilla sunkhaket precis vid stora ingången som alltid luktade surt av rök och sötunket av intorkad öl.

”… och så får vi höra vad Anna Palling åt till frukost?”

”Åt till frukost?”

”Patrik vill bara testa ljudet. Du kan säga vad du vill så länge du pratar på.”

”Åh! Jag åt … vänta nu! Det vanliga: kaffe latte, ett löskokt ägg, lättyoghurt, två smörg …”

”Tack det räcker! Lollo, kan du flytta fram Annas mick lite?”

”Så här? Hur låter jag då?”

”Sammetslen och småkåt. Som alltid, Lollo. Som alltid.”